Vänliga grannen kom förbi i går när jag höll på att lasta ur bilen och talade om att herrn i lägenheten bredvid hade dött för en vecka sedan. Visst hade jag märkt att han inte varit hemma på ett tag men hade trott att han åkt in på sjukhus igen, något han gjort i oregelbundna intervall. Hon pratade på om hur tråkigt det var för bakom den något struliga fasaden gömde sig en människa med stort hjärta. Kunde inte annat än hålla med.
Själv hade jag dagen innan nåtts av ett annat dödsbud som lämnat mig alldeles kall. Min amerikanske far - Dad - hade gått bort efter en över två månader lång kamp mot ett allt mer sviktande hjärta. Jag hade dragit mig för att ringa honom eftersom jag i mitt dagliga liv hade nog med min egen sjukdom och fullt på jobbet. Nu när jag kände att jag orkade var det plötsligt för sent.
Lärdomen av detta är att man inte ska vänta för länge med att ta kontakt med de människor som man på något sätt bryr sig om. Plötsligt kan det vara för sent för livets öde är i högsta grad nyckfullt.
